I detta fall blev det jag och DaisyIdag hade jag planerat att ta en lugn och skön promenad i terrängen med Pärlan, men tydligen så hade hon planerat något annat för hon vägrade att gå så lång som ens en meter framåt. Normalt så brukar det gå riktigt bra ifall jag ger henne tid att undersöka och nosa på det hon tycker verkar spännande, men fast jag lät henne göra det även idag som normalt så ville hon inte lyssna på mig alls. Jag är inte säker på hur lång tid jag satte på att försöka få henne att röra sig framåt, men iallafall säkert upp till en halv timme. Så fort jag fick henne att ta ett steg framåt så tog hon två steg tillbaka och försökte hela tiden vända tillbaka hem. Hon hade nog bråttomt att slippa tillbaka till hagen med Skyler och de andra hästarna. Tillslut så gav jag upp och vände tillbaka hemåt, var redan färdigt på dåligt humör så orkade inte bråka med henne mera. De som retade upp mig mest var att på väg tillbaka så gick hon hur fint som helst, och för att visa upp sig lite extra så gick hon med huvudet högt upp i luften. Dock så visste ju förstås inte Icepearl att jag inte gett upp helt och hållet, för att jag hade bett Daisy och möta upp mig vid stallet för att hjälpa mig att rida Pärlan. Vi visste ju förstås att hon inte skulle bete sig något bättre i hennes händer heller, så vi kom överrens att jag skulle leda Icepearl samtidigt som Daisy rider henne för att bättre kunna ha kontroll över henne.
Kan säga att Cia inte alls såg lika belåten ut när jag klev av henne och hjälpte Daisy upp i stället. Hon trodde nog att hon skulle slippa träningen för idag, men så enkelt tänker jag då inte låta henne vinna! När Daisy kommit upp i sadeln på Cia så började hon sprätta och ha sig. Hon hoppade från en sida till en annan och kastade vilt med huvudet. Jag blev själv lite till mig för jag har inte sätt henne bete sig sådär sen då hon kom till mig. När hon märkte att det inte blev något bättre så började hon med att försöka backa bakåt. Efter att ca 15 minuter gått åt att hon bråkat med att försöka få Daisy att sitta av utan att lyckas så frös hon helt och hållet. När man försökte mana på henne att gå så strök hon bara öronen långt bak för att visa sitt missnöje. Efter en stund så fick vi henne endå att röra sig någorlunda framåt. Hon släpade hovarna efter sig fortfarande med öronen strukna bakåt, jag antar att hon tillslut förstod att det bästa bara var att ge upp. Jag kunde dock inte göra något annat än att små le åt hennes missnöjda grimaser. Så envis som hon är så vet jag att hon totalt avskyr då hon inte får som hon vill, men helt bra att hon ibland också får en gnutta av sin egen medicin ;)! - Rebecca
0 Comments
Leave a Reply. |
Kategorier
Alla
Arkiv
September 2018
Länkar |